psykakuten som installation

Det har under den senaste tiden pågått starka debatter kring konsten och dess gränser. Denna debatt grundar sig i att en student vid konstfack simulerade psykos och självmordsförsök i syfte att skapa. Jag anser mig själv vara kunnig inom området och ett stort fan av installationer men detta fall visar enbart på stora brister hos studenten vad gäller empati och respekt för alla inblandade. Med inblandade menar jag inte bara de som arbetade och var inlagda på avdelningen under denna tid, utan för alla oss som faktiskt mått så dåligt att situationer som denna varit ett faktum. Att utföra en handling som denna konststudent gjort, är att hånskratta alla med svåra psykiska besvär rakt i ansiktet, att förminska våra personer och känslor. Hur andra konstnärer sedan sitter i direktsänd TV och försvarar detta genom att jämföra psykpatienternas lidande med bänkar stulna från Liljevalchs gör inte saken bättre. Det som gör mig mest ledsen i av detta är att denna elaka, själviska människa nu fått all den uppmärksamhet som hon suktade och eftersträvade. Ett hån det är vad hon har skapat.

ibland

ibland känns det som att allt kommer att ordna sig

fy fan vad det är läskigt

det blåser

det blåser
det blåser mycket
det blåser kallt

allt faller - ingen orkar stå emot

det blåser kallt
det blåser mycket
det blåser

alltid förlorad

vad gör man

vad gör man när man inte vet vad man ska göra med tiden?
allt känns meningslöst. jag känner mig meningslös.
jag fick en känsla, men den försvann.

jag är ensam och det finns ingen ork.
Vad gör man? Vad gör man? Vad gör man?

om boende

Först satte jag rubriken "konstiga drömmar" på det här inlägget, men insåg ganska fort att det kändes fel. När jag skriver börjar jag alltid med rubriken, den får på något sätt verka vägledande. Med detta menar jag inte att jag har värsta flashiga titlarna på inläggen, men någonstans, på något sätt så känns det som att de har en relevans. Hur som helst allt detta babbel är bara en parentes till det jag egentligen har att säga, nämligen om boende.

Jag har alltid haft någon slags tanke/dröm/vilja/känsla kring hur jag vill bo. Jag vill bo i en äldre lägenhet med charm och högt i tak. Det viktigaste och det styrande med tanken är att lägenheten ska vara liten kanske tjugo, tjugofem eller max trettio kvadrat. Väggarna ska vara målade i vitt och jag ska i princip inte ha några saker där, bara det nödvändigaste.

Jag ska ha vita lakan.
Bara ett fåtal böcker, de som jag läser eller inom en snar framtid ska läsa.
Jag ska ha en musikanläggning - och lp-spelaren ska ha en hedersplats.
Givetvis så ska jag ha mina kläder där.
Jag ska knappt ha någonting på väggarna - kanske en av mina ursnygga Dylan-skivor.
Det ska bara finnas lugn och rum för kreativa tankar och handlingar.

Vi får väl se när tanken blir verklighet.
Kanske är det bara konstiga drömmar.

jag orkar inte

jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte