innan jag faller

förresten tror jag att jag innan fallet alltid tror att jag känner ett uns av lycka
som vanligt blir jag bara lurad
mest är det nog jag som lurar mig själv
är det konstigt att men inte vågar känna????

tomhet

när finns slutet?

jag är deprimerad.

jag tror att jag kanske vet vad som händer när jag faller.
jag tror att det är då massor av saker, stora och små, faller ner för berget.
först bara som ett litet ras av småsten och grus, för att sedan bli ett lavinartat skred som bara drar med sig mer och mer, och därmed blir större och större.

när allt känns så värdelöst, så tomt, så ensamt
vad gör man?
var finner man ork?
var finner man stöd?
var finner man tröst?
var finner man vilja för att gå vidare?

allt är bara tomhet, allt är bara tomhet, allt är bara tomhet, allt är bara tomhet

det är fan otäckt, inte det faktum att man för sig själv kan konstatera att man är deprimerad, utan att inse att det för mig är en helt naturlig känsla
en bekant känsla
en känsla som jag har haft så många gånger förr
en känsla som jag antagligen alltid kommer att ha
en känsla som kanske till och med är en slags trygghet

allt jag känner är tomhet

hur gör alla vanliga människor??

hur gör alla vanliga människor för att leva?
hur gör alla vanliga människor för att får livet att fungera?
hur gör alla vanliga människor för att stå ut?

rökning

en viktig detalj som jag bara måste skriva
det känns viktigt, eftersom det kan sägas höra till min "bloggföljetong"
håll i er nu................
jag har slutat röka!!!
jag har slutat snusa!!!
jag är helt fucking jävla nicotinfri!!!
det kan vara bland det coolaste ever!!!
jag har varit helt fri sedan september!!!

lurad

Han - sa efter ett jävla halvår att han var intresserad eller nåt - jag sa att han var cp, hade gjort mig ledsen, och att han kan vara den mest konstiga svårlästa människan jag någonsin träffat på, men jag sa att jag gillade honom.

Detta var på natten mellan en fredag och en lördag - även om jag bara sov typ två timmar den natten och gick upp och jobbade helt sjukt tidigt - så hade jag mer energi än vad jag haft på länge.
En hel helg (nästan) varade känslan av att allt nästan var perfekt. Att allt faktiskt skulle ordna sig. Att livet kanske faktiskt skulle bli bra, och att till och med jag skulle få uppleva lycka igen.

Aldrig kunde väl jag föreställa mig att han en vecka senare skulle dumpa mig - hur fan gick det till? Jag blir inte dumpad. Han hade lurat mig. Det var nog så jag kände... att han hade lurat mig.